slående anekdot, som antingen skulle komma åhörarne att »ligga dubbla» af skratt genom det träffande däri, eller också röra dem till tårar. Men om hon icke, likt Generalen kunde öppna ostronskalet genom att kittla med en anekdot och så sticka in sanningens knif, så kunde hon däremot måla en biblisk tafla som fängslade allas blickar, och kunde sålunda röra alla till sympati, tårar eller handling, allt efter som hon önskade.
”Den förlorade sonen”.
Fru Booths predikan om den förlorade sonens återkomst är alltför dråplig för att böra förbigås. Vi kunna endast anföra en del, men den skall dock vara tillräcklig att gifva en föreställning om hennes målande och realistiska sätt att predika.
»Men den förlorade sonens ögon hade öppnats. Han skådade fram emot sin faders hus, och hans hjärta smälte af ånger och längtan efter att återvinna sin faders kärlek. Och därför fattar han åter mod och fortsätter sin vandring, uppehållande lifvet så godt sig göra låter på sin tröttsamma färd. Då han på afstånd varseblifver sitt gamla hem, öfverväldigar honom åsynen af de gamla välbekanta barndomsscenerna och han stannar, nästan förlamad af sorg.
Vi skola lämna honom där, för att söka upp hans fader. Jag tror icke, att fadern stod och såg efter honom. Men enligt seden i österlandet hade han förmodligen i aftonsvalkan gått upp på taket af sitt hus, och, såsom så många gånger förut, tänkte kanske nu på sin länge sedan försvunne son, som
