ehuru han var en förlorad, dock alltjämt förblef hans son. Måhända hade han någon stark förkänsla, såsom vi stundom ha när något ovanligt står för dörren. Huru naturligt var det icke, att han skulle skåda bort mot den del af landet, dit hans son gått. Men snart nog blifver han varse en mörk punkt i fjärran. En svag nyfikenhet griper honom. Han blickar alltjämt åt samma håll, tills någonting i gestalten och hållningen slår honom och han säger till sig själf: ’Kan det vara min egen gosse, som kommer tillbaka?’ Sedan tillrättavisar han sig själf och säger: ’En sådan gammal narr jag är! Skulle jag tro, att det är han, därför att jag drömt om honom i natt eller därför att jag har denna underliga känsla?’ Och han vänder sig bort och lägger ännu en bön till de hundrade han förut bedit: ’O Herre, min Gud, låt mig se min son ännu en gång, innan jag dör’.
Han går ett slag på taket och återvänder därpå till samma plats. Då han återigen blickar utåt vägen, ser han, att figuren kommit närmare, och hans ögon hänga fast vid den: kärlekens ögon äro skarpsynta. Han säger: ’Kan det vara han? Ja, det måste vara han. Gud har besvarat mina böner. Det är min sedan länge förlorade son’.
’Han hastar ned för trapporna, och sedan springer han, så fort hans gamla ben kunna bära honom, för att bli viss på sin sak. Det är åratal sedan han sprang så, men kärleken gifver honom styrka och gör hans fötter såsom hindens. Framåt öfver gräsplan och äng! Den förlorade sonen närmar sig också, tyngd af tunga tankar, och då han lyfter upp sina ögon och ser sin fader, springer han honom till mötes. De falla i hvarandras famn, och fadern slår armarna om hans hals och ger honom försoningskyssen. Han väntar icke på att höra sonens bekännelse; bästa beviset på hans ånger är ju, att han är hemma igen. Men snyftningar höras, den förlorade sonen måste bekänna, och han utbrister: ’Fader, jag har syndat emot himmelen och inför dig. Låt mig vara såsom en af dina legodrängar’. Detta var sann ånger.
