Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
93
— 80 pund sterling.

Han bryr sig icke om huru det skall bli; han vill borsta skor eller rykta hästar eller tjäna i köket — hvad som hälst, blott han får stanna i sin faders hus och glädjas åt hans förlåtelse och välbehag. Han kommer icke med några ursäkter eller undflykter, utan gör en helhjärtad, ärlig syndabekännelse. Fadern tager emot den och såsom bevis på sin förlåtelse befaller han att ringen, den yppersta klädningen och skorna skola sättas på honom och säger: ’Slakten den gödda kalfven och låtom oss äta och göra oss glada; ty denne min son var död och har fått lif igen, han var förlorad och är återfunnen’.

Hvad säger den store målaren, som gifver oss denna underbara tafla: ’Jag säger eder, att sammalunda varder glädje i himmelen öfver en enda syndare, som bättrar sig.»

Sedan slutade hon, såsom hon brukade, med en tydlig och närgående fråga och väntade lugnt på svar. Denna gång frågade hon: »Syndare, vill du vara denne förlorade son?»




I ett bref till en vän skrifver fru Booth:

»Jag har här i Hull ledt två möten, som varit bland de mest ansträngande jag någonsin haft, obeskrifligt ansträngande. Mötet i söndags utmattade mig så, att jag dagen därpå knappt kunde stå på mina fötter, med jag repade mig så pass, att jag i tisdags kväll kunde i cirkus föreläsa för nära 3000 personer. Biljetterna till dessa möten såldes à tre shillings, två shillings, samt sex pence. Vi fingo in 110 pund under de två dagarne.

Det fins fjorton krogar att öfvertaga här i staden, tack vare vårt arbete, påstås det; och en värdshusvärd säger helt öppet, att han förlorar 80 pund i veckan för vår skull. En annan kom fram till botbänken häromkvällen och har nu stängt sin krog. En af stadens rådmän sade mig