allmänhet, att den hade en sådan Debora, en sådan sanningens kämpe, som likt en Tor kunde krossa sina motståndares utslitna argument och inkonsekventa slutsatser med sin vältaliga logiks hammarslag. Hon stödde sitt eget kraf härutinnan på just samma skriftställen, som hennes fiender anförde emot henne. Det var såsom när David slog Goliat till marken och sedan tog honom af daga med hans eget svärd. Är det icke på detta sätt, som hvarje andlig seger vinnes? Var det icke så med vår Frälsare på korset? Slog han icke djäfvulen till marken, så att säga, ryckte dödens svärd ur hans hand, öfvervann helvetet och grafven och gaf sitt folk lif, evigt lif.
Kvinnans rätt.
Fru Booths förnämsta påstående - hvilket hon
stödde på den Heliga Skrifts grundtext och på lärda
och ärliga mäns kommentarier öfver Nya
testamentet - var att Paulus var den store förkämpen för
kvinnans rätt att predika. Detta hennes påstående
öfverraskade ganska många.
Hon framhöll med oemotståndlig logik, att Paulus lärde, att likasom Kristus är kyrkans hufvud, är mannen kvinnans hufvud. För hvilket ändamål? För att härska öfver kyrkan, för att förnöja sig själf, för att draga fördel af hennes svaghet? Vi veta, att det icke är så. Det är för att kyrkan må dela hans ära, allt hvad han eger, och
