slutligen blifva upphöjd till hans majestäts och härlighets tron. På samma vis, framhöll fru Booth på sitt vältaliga sätt, borde mannen använda sin styrka, för att lyfta kvinnan upp till den kyrka och det anseende för hvilket Gud och naturen ämnat henne såväl som mannen. Hon tröttnade aldrig att påminna oss, det hvarje annan slutsats vore i strid med Guds klara ord och skulle föra kristendomen tillbaka till hedendomens läror och bruk, hvilka alla tjänade till att förnedra kvinnan. Lika kraftigt var hennes argument, att den man, som begagnade sig af sin öfverlägsenhet öfver kvinnan, användande henne till sin personliga fördel, föraktande hennes gåfvor eller underlåtande att hålla henne i helgd, sänkte sig till hedningens ståndpunkt, om han ock bodde i London eller Paris, gick klädd i fina kläder, med god insikt kunde tala i politik och hvarje söndag dyrkade Gud i sin kyrka. Detta var ett rent språk.
Men hon talade ett om möjligt ännu mera osminkadt språk de sista dagarna af sitt lif här på jorden, då hennes strid för kvinnans rätt att predika var utkämpad och då hon vände sin uppmärksamhet till de fallna kvinnornas sak. Här riktade hon sin förtrytelses vapen mot männen såsom den personifierade orsaken till osedlighetens förskräckliga onda och påyrkade oförskräckt samma lagar för »fallne män» som för »fallna kvinnor». Måhända har skapandet af uttrycket »fallne män» gjort mera för de »fallna kvinnornas» sak än något annat på de sista tio åren, ty det är nu ofta på våra
