trognaste efterföljare? Hvilka ha forna tiders grymma förföljelser hårdast drabbat? Svaret blir: kvinnan, kvinnan med sitt känsliga hjärta. Men se, huru sällan har men icke hos dem funnit den moraliska svaghet som förnekar Gud! Har icke kvinnan tvärtom stått som ett ädelt vitne för Kristus, och det midt i scener och förhållanden som varit mest vidriga för hennes natur; har hon icke likt Paulus räknat allt (till och med hus och hem) som »afskräde för Kristi skull»? Dör hon icke ännu i tusende fall alltjämt dagligen, kämpande en tyst, fördold kamp mot det onda och suckande under ett tyranni, i jämförelse med hvilket martyrdödens plågor skulle vara välkomna?
Hvad som, näst uppenbarelsen af Guds frälsningsplan, gör kristendomen dyrbar för mitt hjärta, är hvad den har gjort och hvad den är bestämd att göra för mitt kön. Och hvarje försök att från dess historiska urkunder eller praktiska föreskrifter söka härleda åsikter eller läror, som förnedra detta kön, kan jag blott bemöta med djupt beklagande.
Alla religioner med mänskligt ursprung försumma eller förnedra i själfva verket kvinnan, men Kristi religion erkänner hennes individualitet och lyfter henne till rangen af en själfständig, moralisk kraft. Under gamla testamentets tid ha vi åtskilliga exempel på huru Jehova väljer kvinnan till verktyg för sina planer och till den omedelbara och befullmäktigade verkställaren af sin vilja (Dom. 4; 2 Kon 22: 14–20). Och i Nya testamentet är hon till fullo återinsatt i sin ursprungliga ställning, i det att där uttryckligen förkunnas, att i Kristus Jesus är hvarken man eller kvinna, och att löftet om Andens utgjutelse gäller såväl Guds tjänarinnor som hans tjänare.
Det synes mig som om många fördomar och många falska föreställningar beträffande denna fråga skulle härleda sig däraf att man sammanblandar kvinnans underdånighet med naturlig underlägsenhet, som om det ena vore en följd af det andra. Tvärtom synes mig förhållandet helt klart på följande sätt. Gud, som hade att bestämma straffet för
