3. Maria fick uttryckligen i uppdrag att uppenbara detta faktum lör lärjungarne, och blef sålunda vid detta minnesvärda tillfälle bokstafligen deras lärare.
O, härliga förmån att få utropa de glada tidenderna om en uppstånden Frälsare! Huru kom det sig, att vår Mästare utvalde en kvinna till detta härliga uppdrag? Nåväl, ett skäl var måhända, att ingen af de manliga lärjungarna stod vid hans sida. De öfvergåfvo honom alla och flydde. Men kvinnan var där, såsom hon alltid varit, färdig att tjäna såväl sin uppståndne som sin döende Herre. Hon sårade icke sin Frälsare med förrädiska läppar. Hon förnekade honom icke med ohelig tunga. Hon trotsade rädslan då apostlarne ryggade tillbaka. Hon var den siste vid korset och den förste vid grafven.
(Ap. I: 14 och 2: 1-4). På det första af dessa bibelställen säges det oss uttryckligen, att kvinnorna voro församlade tillsammans med männen på pingstdagen; och på det andra berättas det, att sönderdelade tungor, såsom af eld, satte sig på hvar och en af dem, och den Helige Ande fylde dem alla, och de talade såsom Anden gaf dem att tala. Det hör icke till saken att säga, att tungorna voro en utomordentlig gåfva, alldenstund Anden var den egentliga gåfvan. Tungorna voro endast tecken till det ämbete, som Anden hädanefter skulle vidmakthålla hos sitt folk. Anden gafs lika åt de kvinliga och manliga lärjungarna; och detta anför Petrus (v. 16-18) såsom ett särskildt utmärkande kännetecken för nya förbundet. Hvilken präktig uppfinning af djäfvulen, att han så länge lyckats dölja detta kännetecken på den nya tidens härlighet! Han vet åtminstone, om icke kyrkan vet det, huru oerhördt skadligt för hans rike kvinnans religiösa arbete varit, och sedan hennes säd krossat hans hufvud, upphör han icke att stinga hennes häl. Men tiden för hennes seger är nära».
Så skref och talade hon som med sitt lif visat till hvilken välsignelse en kvinna kan blifva.
