Förföljelser och gatu-uppträden.
“Om icke höjd öfver sig själf, kan hon
göra uppror. Hvilken stackare är icke
människan.“
Detta steg, att förändra namnet Kristna missionen till Frälsningsarmén, utsatte denna rörelse för många anfall, från de finaste till de gröfsta, ja för den bittraste förföljelse, som måhända drabbat någon religiös rörelse sedan första kristna tiden. Pressen gjorde angrepp. Ropet »Jesuiter!» höjdes af sådana som ej ens begrepo hvilken betydelse som låg i detta namn, magistraten kastade frälsningssoldaterna i fängelse, polisen förföljde dem, pöbeln sparkade och stenade, ja, i några fall till och med dödade dem. I Schweitz uppeggade en förnäm dam afundsjuka präster emot dem, förutom det att hon gjorde massorna ursinniga genom sina pamfletter. I Tyskland lyfte en Otto Funke sin hand i helig fasa. I England egde förskräckliga uppträden rum i Basingstoke och Manchester, och i Frankrike hälsades Armén med ropet: »Gud har lämnat Paris!»
Om denna tid skrifver fru Booth i ett bref till en vän:
»Vi gå fram genom floder, stormar och lågor. Gud är med oss, och med denna rörelse vill han återuppväcka apostlagärningarna. Vi se molnstoden, och vi måste följa den. Låt vara att de rike och förnäme lämna oss. Så gjorde de också då Mästaren närmade sig det simpla korset och det 'simpla' folket. Vi kunna icke hjälpa det. Vi äro beslutne att klänga oss fast vid korset, ja vid korset mellan de två röfvarne, om detta kan frälsa folket».
