druckna och brutala innebyggare, rusade till och följde efter processionen anfallande i synnerhet ledarne och de mera bekanta nyomvända, med stenar, lera, ruttna ägg och döda kattor och hundar. Soldaterna blefvo alldeles oigenkännliga af gatsmutsen. En soldat blef omkullslagen och förlorade medvetandet. Återkommen till sans, sade han endast: »Jag hoppas att de skola bli frälsta». Det var som om hela helvetet sluppit löst. Det var en marsch genom mörkrets rike. Bullret var bedöfvande. Kvinnor deltogo i det blodiga slagsmålet. Under all denna förvirring stod Generalen rätt upp i sin vagn, utdelande sina order lika lugnt som om han stått på Templets platform i Stockholm. Fru Booth satt vid Generalens sida, bedjande till Gud för sin man och sina kära soldater, som utsatte sig för hugg och slag vågande sina lif för sin Frälsares skull. Det var efter dylika scener, som Catherine Booths själ upptändes af medlidande med folket och af förtrytelse mot dem, som tilläto Englands lagar att på detta sätt trampas under fötterna. Hon tänkte på huru dessa landets barn, som lefva i synd i skuggan af Englands kyrkor och palats, en dag skulle ställa sig i spetsen för en blodig revolution, om myndigheterna satte sig emot den fridens revolution, som evangelium åstadkommer. Hon vädjade till Englands store man. Hon skref till Mr. John Bright, denne vän af allt godt verk. Se här den store kväkarens svar.
