ut genom fönstret och klättrade med fara för sitt lif ned på gatan. Snart träffade hon på en vänlig polisman af hvilken hon fick Frälsningsarméns adress. Det dröjde timmar innan hon vandrat genom den stora staden, men då Mr. Booth på morgonen kom till sin expedition, fann han henne utmattad sittande utanför dörren. Rörd af hennes sorgliga historia, förde han henne till ett af våra hem och grep sig därpå an med att undersöka den fråga som genom denna händelse tilltvungit sig hans uppmärksamhet.
På följande sätt beskrifver Mr. Bramwell Booth de fasansfulla känslor, som väcktes till lif inom honom, då han med egna ögon kastade en blick bakom den ridå, som dolde den stora stadens last:
»I månader har jag varit tryckt af en tung börda af skam och sorg. Tanken på de djäfvulska brott mot de fattigas barn, som nyligen kommit i dagen, har icke lämnat mig. Under flere veckor var jag lik en som drömmer om helvetet. De misshandlade barnens rop och de fångnas halfkväfda snyftningar ljödo ständigt i mina öron. Jag kunde icke sofva, jag kunde icke äta. Stundom kunde jag icke bedja. Det var under denna ångestfulla tid, som jag beslöt att jag, kosta hvad det ville, skulle göra allt hvad jag kunde för att hämma dessa gräsligheter, agitera för lagarnes förbättring, ställa de usla förförarne och mördarne till räkenskap samt rädda de arma offren».
Fru Booth nöjde sig icke, som så. mången skulle gjort, med att sucka öfver människornas ondska. Hon blottade eländet. Hon vågade ställa sig på talarestolen och offentligt uttrycka sin förtrytelse mot det odjur, som uppslukade de oskyldiga offren.
