Och då hennes sköna ande skildes från oss, lämnade den ett skimmer efter sig likt den nedgående solens på en nordisk himmel, och tusenden sörjde, och världen blef tommare och fattigare.
Men denna sista kamp hade sina förebud och sina olika skeden och kan icke affärdas med några få ord. Det är en gripande och intressant historia. Jag minnes, som om det varit i går, huru jag på aftonen af den förskräckliga dag, då läkarne förklarat att fru Booth hade kräftan i bröstet, for öfver till Holland tillsammans med Generalen, som där skulle leda ett stort fälttåg. Jag kan aldrig glömma Generalens tappra försök att behärska sin rörelse eller min egen ytterliga oförmåga att säga ett tröstande ord till honom, öfverväldigad som han var vid tanken på att inom en kort tid förlora »sina ögons fägnad». Till råga på eländet hade vi en sådan storm och sjögång på öfverresan, att Generalen ej fick en blund i sina ögon, ehuru han så väl behöfde styrka för de ansträngande möten han hade framför sig.
Generalen har på ett gripande sätt beskrifvit huru han och hans hustru mottogo läkarnes dom:
»Sedan hon hört doktorernas utlåtande, for hon ensam hem. Den resan kan lättare tänkas än beskrifvas. Hon berättade mig efteråt, huru det syntes henne, då hon såg ut genom vagnsfönstret, som om allt bar dödens stämpel; huru hon böjde knä på vagnsgolfvet och kämpade med Gud i bönen; huru obeskriflig kärlek till mig och barnen fylde hennes hjärta; huru tanken på vår sorg stormade inpå henne, och på den ovissa framtiden, då hon ej längre skulle vara ibland oss.
