Generalen bad mig å hans vägnar göra några förfrågningar hos doktorerna, och sedan vi bedit Gud om styrka och mod, afreste han till Amsterdam med nattåget.
En stund därefter lämnade jag Högkvarteret för att leda en half bönenatt i Notting Hill. Jag var alldeles bragt ur jämvikten. Under hela den långa resan genom staden var mitt hjärta fullt af mörka, sorgsna tankar, och under mötet var det mig omöjligt att kasta af min tunga börda. Jag arbetade hårdt för att få tag om mina åhörare – en stor och intresserad skara – men jag fruktar, att jag till stor del misslyckades. När jag sedan inbjöd helgelsesökande att komma fram till botbänken, kommo några. Jag talade med en af dem, en medelålders kvinna, och från hennes läppar mottog jag en af mitt lifs största lärdomar. Hon var synbarligen en kristen med många års erfarenhet, men var nu djupt upprörd. Afbruten af snyftningar, frampressade hon följande ord, som ögonskenligen hade afseende på någon svår inre strid: »Herre, jag vill bli villig; gör mig villig, låt mig bli villig!» Jag knäföll vid hennes sida. Det oväder som dragit sig samman, närmade sig redan. Allt hvad min älskade moder varit, var och kunde blifva för mig, för oss alla, för det stora kriget och för världen hopade sig vid min själs mörka horisont.
Jag skall aldrig glömma dessa ögonblick. Kunde jag för min egen del säga: »Ske icke min vilja, utan din»? – »Herre, gör mig villig, låt mig blifva villig», fortfor kvinnan vid min sida och slutligen ropade jag också högt till Gud och förenade mina böner med hennes. Hon förstod måhända icke annat, än att jag gick henne till mötes på hennes egen ståndpunkt för att söka lyfta henne till en högre, under det att för mig hennes uttalade sorg och själsångest blef en ledstjärna i den storm och det mörker, hvari min själ befann sig under denna trospröfvande kris».
Sedan sjukdomens karaktär konstaterats, aftog fru Booths styrka hastigt, ehuru hon ännu alltjämt fortfor att predika. I Bristol och London
