Af ett bref till en annan vän se vi huru djupa både hennes andliga och kroppsliga lidanden voro:
»Det upplifvar mig att veta, att du och Mrs. – – – tänka på mig, fast jag känner mig alldeles ovärdig sådan kärlek. Jag fruktar, att jag börjar blifva alltför mycket upptagen af mina tarfliga försök att få några minuters lisa, och djäfvulen frågar mig ofta hvilken nytta dessa kunna göra människorna och hvilken ära de kunna bringa Gud. Jag försöker svara: 'Hvad jag icke vet nu, skall jag härefter få veta'».
Och under all hennes ångest var dock hennes hjärta mest upptaget af tanken på andra, såsom vi se af ett annat bref.
»Kirurgerna säga mig, att om jag tillåter sjukdomen att gå sin gilla gång, skall jag på sin höjd kunna lefva två år, ja kanske blott halfva denna tid. Dock känner jag, att denna sak så helt ligger i Guds hand, att jag vill bemanna mig för att möta det värsta och hålla på att göra allt hvad jag kan, anförtroende följderna åt honom.
Det bittraste för mig i denna pröfning är den sorg och oro den för med sig för mina kära; men äfven detta vill jag lämna åt honom som älskar dem högre än jag. Särskildt äro Generalens smärtor sönderslitande att åse. Bed för honom och för dem alla!»
Men icke endast genom korrespondens var hon i stånd att välsigna och inspirera. Frälsningsarméns årsfester 1889 och 1890 gåfvo henne tillfälle att sända afskedshälsningar till tusenden och åter tusenden i Alexandra- och Kristallpalatsen, hälsningar som sedan af dessa spriddes öfver hela Frälsningsarmén och lästes bland Indiens jungler, i Amerikas
