jättestäder, på Canadas lugna prärier, i buchmännens kojor och af soldaterna vid Norges fjordar och Sverges och Finlands sjöar. Det budskap som i Kristallpalatset rörde 20,000 människor till tårar, då det sakta upprullades på duken inför deras blickar lydde sålunda:
»Mina kära barn och vänner! Min plats är tom men mitt hjärta är hos eder. I ären min fröjd och min krona. Edra strider, lidanden och segrar hafva under de sista 25 åren utgjort mitt lifs förnämsta intresse, och de äro det ännu. Gån framåt! Lefven ett heligt lif! Varen Armén trogna! Gud är eder styrka. Älsken och söken upp de förlorade; fören dem till blodet. Gören människorna goda; ingjuten Jesu Kristi ande i deras hjärtan. Älsken hvarandra; bistån hvarandra i de mörka stunderna. Jag dör under Arméns fana. I skolen lefva och kämpa under den. Gud är min frälsning och min tillflykt i stormen. Jag sänder eder min hälsning och välsignelse. Catherine Booth».
Det var rörande att se församlingen resa sig och på nytt inviga sig åt den döende krigarens Gud. Fru Booth hade nu blifvit flyttad till en liten by på Englands ostkust vid namn Clacton on Sea, där Frälsningsarmén hade ett hus som skulle användas till hvilohem för trötta officerare. Detta hus skulle hon aldrig lefvande lämna. Men det var också härifrån, som hon afsände sina sista manande och eldande hälsningar till den stora Armén, och
