Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
142
Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.

komma för att hämta hennes själ, och därför hade det bestämts, att så många af familjens medlemmar som möjligt skulle samlas kring hennes sjukbädd. Det var en högtidlig samling. Alla de medlemmar af familjen som funnos i England, voro närvarande jämte några få förtrogna kamrater, som inbjudits att komma för att bedja och prisa Gud kring den döendes läger.

Då juldagen kom, tycktes himlen så nära, att vi nästan kunde se in i dess härlighet. Men dödens ängel var också nära. Vi tyckte oss höra suset af hans vingslag. Att vaka med vår armémoder vid flodens strand var såsom att stå midt emellan himmel och jord, eller midt emellan de lefvande och dem som just kommit öfver till den andra stranden. Denna strand kunde vi nästan skönja. Slöjan var så tunn.

Den trogna vårdarinnan, stabskapten Carr, stod vid hufvudgärden, fru Booths döttrar Emma, Eva, Marian och Lucy stodo på vänstra sidan om bädden, under det att den af sorg böjde Generalen stod vid högra sidan. Stabschefen, Herbert och de öfriga närvarande stodo rundt omkring. Fru Booth kunde se hvar och en af oss. Hon bad att alla skulle sjunga. Det behöfdes intet ackompanjemang, ty fönstret var öppet och takten markerades af vågornas regelbundna slag emot stranden, Hon deltog i sången så mycket hon kunde; då och då lyfte hon sin hand, som om hennes själ medvetet njutit af musiken. Det var härliga sånger som sjöngos. Hon älskade dem i lifvet, och de voro hennes tröst i döden.