Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147
Vid dödsbädden.

göra det, som ha lust därtill; men jag skall fara omkring, om jag kan. Jag skall komma och hälsa på er, om det är mig möjligt, och hviska i edert öra ting, som jag icke varit i stånd att säga här. O, jag önskar det funnes något sätt att sända er bref, då jag är borta. Men jag skall kanske kunna besöka eder i drömmar och nattliga syner.»

Hon strök med handen öfver Generalens gråa hufvud. Hon tog hans hand, grät och tryckte den häftigt mot sina läppar, i det hon sade: »Ja, så är det vi två äro förbundna. Jag skall icke länge vara i härligheten och lämna dig här nere. Nej, icke länge, icke länge!»

Sedan vände hon sig åter till hela familjen och sade: »Kommen ihåg att misstro, oenighet och söndringar komma från djäfvulen. Jag känner honom. Han står vid min sida och hviskar: 'Ah, du lämnar alla dina barn! Världen och jag, vi skola blifva dem öfvermäktiga'. Men det är icke sant. Är det sant?»

Hela familjen: »Nej!»

Fru Booth: »Låten honom icke vinna en tumsbredd.»

»O, lämnen icke rum för otro», fortfor hon, och hennes röst skälfde, och hennes ögon lyste af kärlek. »Jag har lidit sådan brist på tro. O, hvad skulle jag icke gifva nu, om jag hade haft mera tro och varit mera modig! Hafven tro till Gud! Varen icke rädda för djäfvulen, varen icke rädda för motgången! Rädens icke för dem som ha makt att dräpa kroppen! Hafven tro, tro, mäktig tro!