Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149
En syn.

Jag önskar jag hade gjort någonting för fängelserna och arbetshusen. O, min Gud, om du ville komma ned öfver denna världens ondska.»

Hon hade ett förvånande minne in i det sista Hon kom ihåg allt och alla –– tjänarne, sin vårdarinna, sina döttrar och trogna kamrater. Särskildt tycktes hinduernas frälsning ligga henne om hjärtat.

»De stackars hinduerna», utropade hon en gång. »Härom natten –– jag låg fullt vaken i min bädd –– hände någonting så egendomligt. Jag låg och såg på den där mässingsknappen på sänggafveln. Gasen kastade sitt sken på den, då jag plötsligt fick se ett äkta indiskt ansikte. Jag skall aldrig i evighet glömma det. Det såg ut som en kvinnas ansikte. Hufvudet var omlindadt med en hvit bindel, såsom seden är i Indien. Hennes ögon sågo rakt på mig. Jag hade just legat och tänkt på himlen och huru jag skulle fröjdas där, då synen tycktes hviska till mig: 'Vill du icke hjälpa oss? Vill du icke hjälpa oss?' Och jag sade: 'O, Herre, jag vill gå hvart som hälst för att hjälpa stackars kämpande själar. Många af dem söka kanske mera efter dig, än jag gjort.' Jag skulle gärna gå med ett budskap till helvetet, blott Herren gaf mig förvissning om att djäfvulen icke skulle hålla mig kvar där.»

Därpå sjöng åter gruppen kring bädden:

»Min Gud huru saligt att helt vara din!
O, hvad sällhet att veta att Jesus är min!»

Under sången vände sig fru Booth till Generalen sägande: »Mins du huru de brukade sjunga