han fatta den och hålla mig uppe – han, som bär hela världen och allting. Jesus, just nu stöder jag mig på din arm. Må Herren vara med eder, välsigna eder och göra eder till mäktiga ledare. Jag tror han kommer mig till mötes. Jag tror det. Jag tröstar på honom. Han skall bära mig öfver floden, ehuru mitt hjärta och mitt kött försmäkta – mitt stackars hjärta!»
»O», utropade hon och brast plötsligen i så häftig gråt att hela hennes kropp skakade, »det kännes, som om mitt hjärta hade slagit rötter rundt hela jorden, djupa rötter, och som om dessa ej ville låta hjärtat slippa loss. Och dock, Herre, du kan taga vård om allt och alla långt bättre än jag någonsin kunnat. Jag tror att han kommer gående på vattnen nu!»
Hon slöt nu sina ögon i bön, och alla de närvarande fattade åter hvarandras händer. Sedan lyfte hon sina blickar mot himmelen, och hennes ande talade till Gud: »Jag skall tagas bort ifrån dem. Jag har endast varit ett stackars rö, men de ha dock haft ett stöd i mig. Och nu är jag ett rö som skakas af de vindar, som blåsa öfver Jordans flod. De skola vara en hjord utan herde». Här gjorde hon ett uppehåll. »O, evige Fader, fårens herde», ropade hon, »vill du se efter min lilla flock, och i stormens tid betäcka deras försvarslösa hufvud med dina vingars skugga. Mina barn, mina stackars barn! Jag lämnar eder i Guds händer! Han skall vårda och leda och bevara sitt eget.»
