sorg. Men omsider bragtes han genom hennes böner tillbaka till Gud, ehuru det var hans predikande dotter, Catherine Booth, förbehållet att föra honom till en djupare frid och till arbete för sin Herre. Man kunde sedan ej gärna se en mera rörande syn än denna gamle vördnadsvärde man på dotterns möten, där han med ett barns ödmjukhet och enkelhet hjälpte henne med mötets ledning samt bad med ifver och innerlighet, eller höll upp sitt ur framför henne, för att påminna henne om tiden. (Fru Booth hade ej en tanke på hur tiden gick, då hon väl var inne i sitt ämne.)
Det var dock modern Catherine hade att tacka för de många egenskaper, som sedan gjorde henne så framgångsrik på platformen och så älskad af dem, som kände henne i det privata. Mrs. Mumford, hennes moder, var en kvinna ur hvilken godheten strålade fram, och som på samma gång egde en sällsynt fast karaktär. Hon hatade romaner och kunde icke tåla det franska språket, emedan hon ansåg moralen i den franska literaturen ytterligt skadlig för de ungas sinnen. Det är dock på sin plats att anmärka, det fru Booth i senare år sade:
»Jag kan ej annat än tro, att min kära moder misstog sig i denna sak och att hon kunde ha tillåtit mig att lära det franska språket, på samma gång som hon skyddat mig för de faror hon så mycket fruktade».
Fru Booth säger i ett af sina bref:
»Ju längre jag lefver, desto mer lär jag mig uppskatta min moders karaktär. Jag har ofta hört min man säga, att
