Under denna tid, då alla trodde, att hon skulle få sluta sina dagar, voro de scener, som aflöste hvarandra i sjukrummet lika omväxlande som intressanta och rörande. Vid ett tillfälle sof hon icke på 36 timmar; under denna tid talade, bad och sjöng hon nästan oafbrutet. Hon utvecklade då på ett underbart sätt sina skäl för sin tro på treenigheten och öfriga den kristna religionens lärosatser. Hennes språk var så klart, hennes tro så triumferande och hennes ord så genomträngande och fulla af den Helige Ande, att ingen som hörde henne formulera sina trosartiklar, kunde betvifla det icke hennes förstånd lika väl som hennes själ var genomträngd af gudomligt ljus.
Intill den stund då jag hörde denna underbara trosbekännelse, hade jag ingen föreställning om det skarpa förståndet hos denna kvinna, som tyvärr alltför snart lämnade oss. Hennes dotter meddelade mig en gång några yttranden, som hennes moder fällt under yrseln.
»Vi talade en gång om massorna och hon utropade: 'O, det stackars, stackars folket! Det är likt Job och David. Det väntar framgång i denna världen och är så oförståndigt'.
Hennes tro på möjligheten att förbättra den mänskliga naturen och hennes önskan att uppmuntra alla framträdde äfven under yrseln. Det var alltid ett sådant framstående drag i hennes karaktär. Jag minnes huru hon en gång sade: »Gör icke någon människa modfälld, icke ens om det blott är en liten fattig flicka. Uppmuntra henne i stället!
