Gud handlar efter den principen, att det finnes nåd och arbete för alla».
Därpå yttrade hon, fullt medveten och under förskräcklig ångest midt i nattens tystnad: 'Jag kastar mig på Gud – jag måste – jag gör det. Jag tröstar på honom för det förflutna, det närvarande och det kommande'.
Då smärtorna och ångesten tilltogo, sade hon: 'O, Herre, det finnes nåd hos dig, nåd hos dig för mig'. Stundom blefvo plågorna så våldsamma, att hon återigen förlorade medvetandet. Hon tänkte på sjukhusen. Tanken på de fattiga och de lidande stod ofta för henne under hennes sjukdom, och såväl då hon var vid sans som då hon yrade, var hon uppfyld af medlidande för hospitalens invånare. 'Någon borde inspektera dessa hem och bortskaffa hvar och en, som icke med vänlighet och deltagande bemöter de sjuke', sade hon.
Då plågorna ansatte henne som värst, talade hon mest och nästan alltid om de fattigas lidande. 'O', sade hon en gång, 'då det är så svårt för mig, trots all den vård och kärlek som kommer mig till del, hur måtte icke då de stackars lidande fattiga ha det! O, jag skulle vilja göra något för deras sår och elände innan jag dör!' Hon hade alltjämt hoppats att Gud skulle använda hennes sjukdom till upptäckandet af något botemedel mot den förhärjande kräftan.»
Vi ha ett annat yttrande från hennes läppar, som har varit till tröst för hundraden och som skall
