Dödens ängel kommer slutligen.
En tid efter de gripande scener och tilldragelser, som här ofvan skildrats, tycktes det, som om den vagn, som då var så nära för att hämta fru Booth, åter höjt sig och vändt tom tillbaka, och veckor och månader förflöto, innan dödens skugga åter föll in i sjukrummet. Men dödsängeln kom slutligen och denna gång på allvar, ehuru han var beröfvad sina fasor och gick med stilla, mjuka steg. Hennes kära samlades kring hennes bädd. Natten till den 4 Oktober 1890 – som var en fredag – blef andhämtningen svårare och svårare, alltefter som natten framskred. Fönstret var öppet. Stormen rasade där ute öfver sjön. och midt i vindens tjut kunde man höra ett fartygs nödsignaler. Högt öfver stormen därute höjde sig sjungande röster. Det var en högtidlig natt, denna sista natt, som en liten hängifven skara tillbragte hos vår armémoder på flodens strand. Under det de vakade, sjöngo de:
Ȁnglarne skola komma,
komma med sin musik – – –».
En annan af hennes favoritkörer sjöngs också. Det var hennes son Herberts sång.
»Gud som lön
en krona skön
åt segrar'n ger.»
»O, Emma, låt mig gå, älskling», hviskade hon en gång.
