»Ja, mamma, det vilja vi», svarade dottern.
Sedan tillade fru Booth: »Nu? Ja, nu, Herre! Kom nu!»
Eftersom sången visade sig vara till en sådan lisa för både hennes kropp och själ, sjöngs den ena kören efter den andra.
»Mina misstag hans nåd skall betäcka,
mina synder han själf vill aftvå,
och de fötter, som rädas och stappla,
genom frälsningens portar de gå.»
»Tror ni?» frågade hon.
»Ja», svarade Stabschefen ifrigt. »Jag är säker på att Jesus håller mamma i sina armar». Därpå utgöt han sitt hjärta i bön och sade: »Herre Jesus, vi tacka dig, därför att du är nära. Vi bönfalla dig att hjälpa oss i denna erfarenhet, som är så ny för oss, i denna skilsmässa, som, ehuru länge väntad, dock synes oss så förskräcklig . . . Herre, hjälp oss! Du har öfvervunnit döden! Du har gått öfver floden före oss. Vi veta, att vår dyra moder är i dina armar. Vi tacka dig för denna underbara frid och trygghet. Låt det blifva en fröjdefull ingång i ditt rike! Låt henne vara dig nära och hvila sitt hufvud mot ditt bröst!»
Med långsamma, blytunga fjät skred natten framåt, och morgonen fann ännu skaran på sin post. Generalen var vid sin makas sida in i det sista. Fram på eftermiddagen var det tydligt, att hennes timglas snart var utrunnet.
»Jag ser», sade hon.
