Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157
Dödens slöja faller.

»Ser hvad?» frågade alla ifrigt.

Men hon kunde icke säga något mera. Därpå kysste hvar och en henne ömt. Generalen och hon växlade blickar af oupplöslig kärlek, under det att hon framhviskade det smeknamn, hvarmed hon hälst kallade honom. Litet mera sång och upprepade löften om trohet, och Generalen tryckte afskedskyssen på hennes panna. Då han åter lyfte upp sitt hufvud, hade hennes ögon slutit sig i den långa sömnen. Dödens tunna slöja hade fallit emellan dem och för en liten tid skilt dessa två själar som under nära fyrtio år lidit och kämpat och segrat vid hvarandras sida. Om dem båda kan det med sanning sägas, att de voro älskliga i sin tro och ljufliga i sitt själfuppoffrande lif, och icke ens i döden voro de skilda åt.

Vi vilja afsluta detta kapitel med några ord ur en sång, som Mr. Herbert diktat:

Hon har gått hem till det landet ljusa
där rop ej höres af kval och strid.
Så klara änglarnes sånger brusa
och välkomsthälsa till ro och frid.

Halleluja! Ifrån jordens strider
till ljus och härlighet hon har gått;
kring grafven hoppet förklaring sprider;
den trötte seglaren hamnen nått.

För henne döden var blott en vinning,
befriad får hon Guds anlet' se.
Med lifvets krona kring ädel tinning
hon står i segerkrönt blodsarmé.