att förkunna denna Deboras dygder och storverk, och detta var icke blott fallet med den religiösa pressen, utan ännu mera med den rent världsliga. Till och med »Daily Telegraph», som annars är så strängt konservativ, sparade icke denna gång på loford.
Så säger denna inflytelserika tidning bland annat:
»Fru Booth var en tillbakadragen kvinna med ovanlig själfbehärskning, som alltid väckte tanken på dessa ord: ’I stillhet och förtröstan skall eder styrka vara’. Hon hade en behaglig röst, såväl när hon talade som när hon sjöng. Hon var en kvinlig Melanchton i den rörelse, där hennes man spelade rollen af en den moderna tidens Luther, som kämpar mot djäfvulen icke blott med bön, utan också med drastiska och träffande kvickheter. Det fans ännu en olikhet mellan dessa två: innehållet i hennes predikningar och föreläsningar såväl som hennes framställningssätt var mera lämpadt för åhörare med uppfostran, ty hon var en kvinna med skarp intelligens och grundlig bildning. Ehuru Frälsningsarmén främst vänder sig till massorna och till stor del underhålles genom sina fattiga soldaters själfförsakelse, så har den dock från första början i icke ringa mån varit beroende af de rika kristnas frikostighet. Fru Booth fick genom sin öfvertygande vältalighet dessa att lossa på pungen».
En annan tidning, denna gång en Manchestertidning, säger:
»Ofta hör man den korta, storslagna minnesruna anföras, som första gången såg dagens ljus vid Abraham Lincolns graf. Men aldrig har den passat bättre än i dag för general Booths maka:
’Lifvets arbete väl gjordt.
Lifvets lopp väl löpt.
Lifvets krona väl vunnen.
Nu kommer hvilan.’»
