tidens strider och bekymmer! Men det är alltid så. Vi förbanna och stena våra välgörare, och sedan säga vi några vackra ord öfver deras stoft. Så är det dock icke i himlen, där Catherine Booth nu fröjdas».
Kommendör Railton säger vid denna tid om fru Booth:
»Fru Booths offentliga verksamhet började samtidigt med den religiösa strömning, som säger: ’Tro blott’, och hvilken hon så skoningslöst gisslade i allt hvad hon talade och skref, och som alltjämt äfven i våra dagar röner så mycket anslutning; men lyckligtvis ligger det i denna läras natur att göra människan kraftlös och beröfva dess bekännare den styrka, som de möjligen ursprungligen egt, och därför är det å andra sidan skäl att tro, att man genom ihärdig och beslutsam kamp skall kunna befria världen från denna fördärfbringande lära. Huru härmed än må vara, så är dock fru Booths namn förbundet med en serie föredrag, som i grund blottat och nedgjort denna åskådning. Hon bevisade för alla som kommo i hennes väg, med en klarhet som intet samvete kunde motstå, att de inför Kristi domstol skulle aflägga räkenskap icke för den tro de bekänt, utan för sina gärningar, och att ingen, som icke gjort Guds vilja, kunde hoppas på hans gillande vare sig i denna världen eller den tillkommande.
En sådan apostel kunde naturligtvis icke annat än blifva en klar och oförfärad förkunnare af fördömelse så väl som af frälsning, och framgången af fru Booths både offentliga och enskilda arbete från början till slut berodde till stor del på hennes fasta och orubbliga tag om båda sidorna af Kristi evangelium. Nåd och himmel för den sant botfärdige och hörsamme, evig förbannelse och olycka för den afgjordt upproriske. Måhända är ingenting i samband med fru Booths apostlaämbete mer anmärkningsvärdt, än att hon, maka och moder som hon var, och så full af ömhet och kärlek till den fallna mänskligheten, skulle vara så fullkomligt fri från denna honungssöta mildhet, som på hennes tid ansågs oundgänglig för en Jesu Kristi tjänare, och att hon på
