nittonde århundradet skulle lämna ett så tydligt spår af denna sanna Kristi kärlek, som vågar att obarmhärtigt blotta synden och dess eviga följder».
Kommendör Railtons ord förtjäna allvarlig uppmärksamhet, ty de gifva nu som alltid uttryck åt hvad hela den verkliga Frälsningsarmén tänker och känner. Få människor hafva utstått så många umbäranden och lidit så mycket smälek för sin sak som George Scott Railton. Hans jämnmod under de svåraste förhållanden, hans skicklighet att föra pennan till Arméns försvar och hans outtröttliga flit gjorde honom under denna rörelses första dagar till Generalens adjutant och till en ytterst värdefull kämpe i striden den dag i dag är.
Men måhända fann kärleken och tacksamheten sitt mest rörande uttryck i den sonett, som skrefs af en f. d. brottsling, som första gången gjorde fru Booths bekantskap, då han satt som en ensam fånge i sin cell:
Så är du gången, ädla själ, som var
en flamma af det himmelsrena ljuset,
en ljuflig stjärna, skimrande i gruset —
tack för hvar stråle ljus du till oss bar!
Hur mången in i hamn du vägledt har,
som kämpat hårdt i bränningen och bruset!
Hvar kärlekstår du göt, i fadershuset
din krona smyckar som en pärla klar.
Nu har du gått till ro. Men djupt ditt minne
med gyllne skrift slår tecknadt i vårt sinne;
hvar gång vår tanke dröjer kvar hos dig
