En krans bar följande rörande inskription: ’Sänd af en liten tjänsteflicka, såsom ett bevis på kärlek, emedan fru Booth var så snäll mot hennes syster, då hon var i Armén. Hon är nu i himlen’.
En gammal fattighusgumma köpte för sina sista ören några pappersblommor, som hon med vördnadsfull tillgifvenhet lade vid kistans fot.
En ung välklädd dam böjde sig ned, öfverväldigad af sorg vid åsynen af den, som synbarligen varit henne till stor välsignelse, och kysste häftigt det glas, som betäckte det kära ansiktet.
En manlig officer, hvars drag buro spår af lidande, kom fram till fru Booths kista och lutade sig sedan mot en pelare och blef stående där med handen för ögonen under bön och tårar. Folkmassan vältrade fram, men officern stod kvar, och vi kunde endast bedja, att ’mer än segrare’ måtte bli hans erfarenhet, liksom det varit hennes, som nu utkämpat den goda kampen.
Ett mummel af sympati genomfor massorna, då kapten Carr, fru Booths hängifna vårdarinna, sågs närma sig och några ögonblick betrakta sin älskade patient, som nu var befriad från sina plågar och fröjdades i sin Herres åskådning.
En älsklig gammal präst stod, med djup rörelse målad på sina vördnadsvärda drag, en stund liksom fastnaglad vid kistan. Han vände sig slutligen till en stabsofficer och sade: ’Jag kan knappast slita mig härifrån. Det är ett sådant himmelskt uttryck öfver hennes ansikte. Jag skulle kunna stå här alltid. Många välsignelser har jag mottagit genom henne. Sista gången fick jag en härlig välsignelse, då hon talade i City Temple’.
En stackars uselt klädd drinkare kom in, men vid åsynen af detta lugna, sköna ansikte krossades hans hjärta, och han lutade sig mot väggen synbarligen under djup syndakänsla. Öfverste Thurman och stabskapten Simpson kommo snabbt fram till honom, och knäböjande vid hans sida, pekade de på ’Guds Lam, som borttager världens synd’. Hvilken härlig syn för jord och himmel att skåda: det älskliga helgonet och den botfärdige syndaren!
En gammal kvinna stod och grät bittert. En af våra officerare närmade sig henne och sade: ’Gud välsigne er! Hvarför gråter ni?’ — ’Hvarför jag gråter?’ blef svaret. ’Huru kan jag
