Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.

fingo ej följa med sina föräldrar, för att se på de älskliga dragen! Man kan föreställa sig huru gärna föräldrarne i framtiden skola påminna sina barn om denna scen och framhålla detta ädla lif för att sporra dem att följa i den Mästares fotspår, som denna hans trogna tjänarinna så innerligt älskat. Vi fortsätta med författarinnans egna ord.

»Men ack, de fattiga, de fattiga! Aldrig har jag sett något mera sönderslitande än när dessa stackars elända, den ene efter den andre, gingo förbi och med sina skälfvande läppar och tårfylda ögon förrådde, att de i fru Booths död sågo förlusten af en personlig vän. Då människorna sågo fru Booths ansikte, där det hvilade i djup stillhet, med spår af svårt lidande, fingo de en plötslig inblick i det djup af fysisk ångest, genom hvilket hon vandrat.

Det var heliga dagar. Gud var mycket nära. Syndare blefvo frälsta, Guds barn erhöllo nytt lif, och vi fingo en underbar inspiration att fortsätta vår kamp. Jehovahs segerkraft uppenbarade sig i sanning på ett underbart och gudomligt sätt.»

Några dagar senare fördes stoftet till den stora Olympia Hall, där en högtidlig gudstjänst skulle ega rum. Denna väldiga bygnad är belägen i västra London och rymmer öfver 30,000 personer. Vid detta tillfälle var den full. Londondimman hade smugit sig in i denna jättelokal och hängde i riktiga veck under taket och öfver det haf af ansikten, som voro vända mot platformen, där familjemedlemmarne stodo omkring kistan. Scenen gjorde ett oerhördt mäktigt intryck och förde tanken till domens dag. Intet under därför, att en helig bäfvan föll öfver alla.