Sakta reste de sig upp, hundraden förblindade af tårar och darrande af rörelse. Men pris ske Gud, det var icke hysteriska snyftningar och smittosam sorg — icke nervös darrning till följd af öfverretad sympati. Ingen människa kunde haft mindre behag därtill än fru Booth själf, och hvarje medlem af hennes familj sökte behärska sina egna känslor på ett sådant sätt, att ingen enda i denna stora församling skulle vända sin andliga blick från sin själs tillstånd inför Gud till någon af dem. Inför denna kista betraktade män och kvinnor sig själfva, som om de stått på dödsflodens strand, och de betraktade Gud, såsom om de stått inför den hvita tronen. Och så reste sig den ene efter den andre upp och sjöng:
’Ej sådan som jag syns, men just sådan jag är,
jag kommer nu en törstig själ,
som frälsning full begär.’
Sedan reste sig Generalens söner och döttrar långsamt kring sin fader och sjöngo, med röster som darrade, men som dock voro så klara, att man kunde urskilja de olika personernas stämmor, en af de körer, som de sjungit, då deras moder höll på att gå genom pärleporten.
Då de sjöngo den för andra gången, reste sig också Generalen. När sången var slut, sattes de fanor, som kantade platformen, åter i rörelse. Sakta vajade de framför, bakom och rundt omkring kistan. Hedersvakten, som dels knäböjt, dels stått kring kistan, lyfte sin kära börda. Generalen, följd af sin familj lämnade platformen. Tätt bakom dem kommo kommendörer, öfverstar och majorer, och under djup tystnad och beledsagad af de tusendens vördnadsfulla sympati, som med helig bäfvan närvoro vid denna akt, lämnade stoftet af detta helgon, som Gud säkerligen tillät se ned på allt, sitt sista och mest triumferande möte».
