hon var en den mest principtrogna kvinna han någonsin träffat på och dock på samma gång själfva ömheten personifierad. För henne var det rätta rätt, hvad det än kunde föra med sig. Hon kunde ej tåla något diktadt. ’Är det sant?’ brukade hon fråga, vägrande att slösa bort sin tid eller sina sympatier på någon fantasiens skapelse, hur utmärkt än den moral var, som kunde dragas därur. De andliga tingen voro sällsynt verkliga och lefvande för henne. Himlen var henne helt nära, i stället för att vara långt borta i fjärran, som den är för så många andra kristna. Det var en verklig fröjd för henne, att hennes tre äldsta barn voro där. Jag hörde henne aldrig tacka Gud för något, så innerligt som för just detta, ehuru det var tre små vackra, lofvande gossar hon förlorat. ’O, Katie’, brukade hon säga, ’jag vill icke hafva dem tillbaka för någonting i världen’».
Jag har anfört dessa rader för att gifva läsaren en föreställning om denna utmärkta kvinnas karaktär. En dylik karaktär måste utöfva inflytande på en sådan själ som hennes dotter Catherines, och det förvånar oss icke att höra denna vid ett tillfälle utropa: »Jag minnes icke den tid, då jag icke haft en innerlig längtan efter Gud».
Barndom.
Catherine Mumford, eller som hon senare hette, Catherine Booth föddes i den lilla staden Ashbourne i ett af Englands vackraste grefskap, Derbyshire, den 17 Januari 1829. Döden tycks ha varit en ofta sedd gäst i den Mumfordska familjen, ty hennes tre bröder togos alla bort vid späd ålder. Ett af Catherines tidigaste minnen är just huru hon af sin mor fördes
