processionen, däribland några med grofva, smutsiga ansikten, brusto ut i gråt. Ja, emellanåt tycktes det, som om alla längs hela marschen gräto. Generalen hade då och då tårar i ögonen, tårar föllo ned på Stabschefens händer då han lyfte sin hatt, och tårar flödade i vagnarne bakom Generalens; de rullade ned för kinderna på den polisman, som red bredvid Marskalkens och fru Booth-Tuckers vagn, och hundraden af de män och kvinnor, som voro närmast den som skrifver dessa rader, voro så förblindade af tårar, att de knappast kunde se hvad som tilldrog sig. Man skulle i sanning kunna säga att folkets hjärtan demonstrerade för att visa sin sympati och kärlek.»
Af alla platser på jorden skulle man ansett de öppna platserna mellan Royal Exchange, Bank of England och London Stock Exchange såsom minst lämpliga till skådeplats för utbrotten af folkets kärlek för en kvinna och det en kvinna af Gud. Och dock var skådeplatsen just där. Massor af citygentlemen, köpmansfurstar, kringströfvande yrkesmän, kontorister, resande, främlingar, förnäma dagdrifvare och nöjessökare såväl som Londons sjåare, fattiga och elända, öppna fiender till all ordning och hemliga fiender till allt godt – här stodo de alla skuldra vid skuldra, sammanpackade till en tät människovägg och betraktade oss under tystnad, då vi passerade.
Det är en enastående händelse i denna stolta, penningälskande stads historia. Dess maskineri står stilla. Den lyssnar till sitt eget hjärtas slag, under det den inhämtar den lärdom, som denna kista har att gifva. Bank of Englands portar äro stängda, och för guldpåsarne synes för ögonblicket ingen hafva intresse. Folket strömmar ut ur Stock
