Exchange för att höra sången om den himmelska staden och pärleportarne; butikerna äro stängda; värdshus och restauranter äro tomma; och öfver det hela hvilar en vördnadsfull stillhet, en fläkt från den tillkommande världen, en känsla af att godhet och själfförsakelse är något verkligt. »Gud välsigne folket», säger Generalen gång på gång. »Gud välsigne er alla», säger Stabschefen och böjer sig djupt i sadeln. Och deras ord hälsas af de tusenden, som höra dem.
Emellertid går tåget framåt, sakta framåt. Dimman skingrar sig, och när vi vika in på Bishopsgate från Threadneedle Street, kunna vi se, att massorna äro om möjligt större än någonsin. Kommendanten gifver order att öka farten så mycket som det större utrymmet tillåter, ty klockan är öfver två, och vi ha knappt tillryggalagt en half mil af vår färd. Sången ljuder: »Seger för mig genom Jesu blod, som runnit», och i snabbare takt nalkas vi en af de största folkmassor vi sett på hela dagen.
Låtom oss läsa ännu en skildring, och mina läsare skola få en föreställning om den kraft, med hvilken hon, ehuru död, talade på denna oförgätliga dag. Hon talade, och London stod stilla, upphörde för en stund med affärer och trafik och lyssnade.
»Framåt, framåt tågade den väldiga processionen – väldig icke blott till följd af sin organisation eller prakt, utan väldig i Jehovahs kraft, samma kraft, som förbundsarken egde hvarthälst den bars. Tystnad föll öfver massorna, när den flaggprydda likvagnen nalkades. Man kunde känna, att någonting mäktigare än
