Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
181
Sorgetåget kommer.

stoftet af en mänsklig varelse var dragningskraften – att ett osynligt väsende var där. Denna människomassa erfor något, den visste ej själf hvad, och drog sig instinktmässigt tillbaka, där den förut trängt framåt. Scenen vid Mansion House kan aldrig gå ur vårt minne. Ett haf af uppåtvända ansikten, afspärrade gator, skaror på Mansion Houses och Bank of Englands trappor och tak, men först och sist denna högtidliga, bäfvande stillhet, som midt i den annars så bullersamma staden föll öfver dessa människomassor, när likvagnen syntes, följd af denna ensamma gestalt – Generalen – stående i sin vagn med himlens ljus spelande öfver sitt lidande, men dock fridfulla ansikte. En sådan scen hade icke skådats i mannaminne, och ofrivilligt blottade hela denna människomassa, som bestod af de mest olika klasser, soldater, vänner och belackare, sina hufvud, när sorgetåget med långsamma, afmätta steg och vid tonerna af kommendantens begrafningsmarsch passerade genom stadens hjärta.

Ögon tårades, och tusenden böjde snyftande sina hufvuden, ty hon var älskad! Citymannens högdragna, stereotypa leende försvann såsom genom ett trollslag, lorgnetten föll af näsan och cigarren glömdes bort för denna enkla kista med bonnetten och den slitna bibeln på locket som frambar en stum vädjan till förmån för de vårdslösade massorna, hvilka gnedo sin vadmal mot finaste kläde i ifver att uppfånga en enda skymt af processionen.

Mången hand sträcktes ut mot den ensamme gråhårige mannen, som så villigt gifvit det bästa och käraste han egde för deras skull, hvilka nu med af rörelse kväfda röster välsignade henne och hennes barn, där dessa vandrade fram på sin sorgliga färd. Och genom tårarna sökte man uppfånga en enda blick af igenkännande från ’sin’ General.

’Gud välsigne er, General! Gud välsigne er, General!’ ljöd det från alla håll.

’General, General, se hitåt!’ ropades det om och om igen, i fall han underlät att uppfånga någon längtande blick. ’Gud välsigne folket!’ ropade han tillbaka genom dimman.

En man armbågade sig fram i trängseln, hann upp Generalens vagn och sade: 'General, skaka hand med mig!' Efter en ömsesidig handtryckning och ett ’Gud välsigne er’ drog mannen sig