tillbaka, sägande till sig själf: ’Se så, nu har jag skakat hand med Generalen’.»
Scenen vid själfva grafven var högtidlig, hjärtslitande, härlig, sublim. Den utgjorde höjdpunkten på denna underbara dag för Generalen och Frälsningsarmén.
Ett af Indiens mörka barn med en härlig, ren själ, som nu är i himlen, bad, och allt blef stilla. Evighetens och andaktens tystnad sänkte sig ned öfver de församlade.
Kommendör Howard läste några ord ur 1 Kor. 15. En kvinlig kapten sjöng:
»Då i himlen upprop hålles,
jag vill svara på mitt namn».
Och därpå trädde Generalen fram och talade till den stora folkskaran.
»Älskade kamrater och vänner!
Hvar och en af eder förstår säkerligen, att jag finner det svårt att tala offentligt denna eftermiddag. För det första kan jag ju icke vara villig att tala, utan att försöka göra mig hörd, och sorgen har icke lust att ’ropa högljudt’.
Likväl kan jag icke underlåta att begagna mig af detta tillfälle att se eder i ansiktet och välsigna eder i Herrens namn och i vår älskades namn. Hon blickar ned på oss nu, så framt hon icke rent af är midt ibland oss i denna skara.
Medan jag i eftermiddag åkt fram genom dessa hundratusental af människor, hvilka hafva blottat sina hufvuden och vid nästan hvarenda svängning af vagnshjulet välsignat mig i Herrens namn har min själ varit fyld af två växlande känslor. Den ena har varit förhärskande det ena ögonblicket, den andra det nästa, och likväl hafva båda
