dessa känslor blandats och sammansmält med hvarandra: det är känslan af sorg och känslan af tacksamhet.
De, som känna mig — och jag tror icke, att jag är så synnerligen svår att förstå — och de, som kände min älskling, förstå hvarför mitt hjärta är sönderslitet af sorg.
Om du hade haft ett träd som vuxit upp i din trädgård, under ditt fönster, ett träd som i fyratio år skyddat dig för solens brand, hvars blommor varit ditt lifs prydnad och skönhet, hvars frukter nästan utgjort ditt lifsuppehälle — och trädgårdsmästaren kommit och svingat sin blanka yxa och huggit ned det inför dina ögon, då tror jag att du skulle känt, som det blifvit ett tomrum — kanske icke ett stort, men ett litet tomrum i ditt lif.
Om du hade haft en tjänare, som under hela denna långa tid tjänat dig utan lön, som af idel kärlek sörjt för din hälsa och trefnad och som plötsligt blifvit hädankallad, då skulle du saknat den tjänaren.
Om du hade haft en rådgifvare, som i ofta förekommande stunder af bryderi och villrådighet alltid gifvit dig råd och sällan rådt miste, och denne rådgifvare gått ifrån dig, medan du ännu var i stort behof af hans hjälp skulle du sakna denne rådgifvare.
Om du hade haft en vän, som förstått själfva din innersta natur, skiftningarne i dina känslor, riktningen i din tankegång, ändamålet med ditt lif, en vän, hvars sällskap alltid varit dig behagligt — behagligare än alla andra vänners — till hvilken du alltid kunnat vända dig med förtroende, och din vän hade blifvit tagen ifrån dig, då skulle du känna sorg.
Om du hade haft en hustru — en ljuf och älsklig hustru — som under fyratio års tid aldrig gifvit dig någon anledning till sorg; en hustru, som stått vid din sida i stridens front; en hustru, som alltid varit villig att ställa sig själf mellan dig och fienden och som alltid varit starkast, när striden var hetast — och denna din själs älskade hade stupet midt för dina ögon — då är jag viss om, att det skulle gifvas någon ursäkt för din sorg.
