Välan, kamrater, sammanfatten nu alla dessa egenskaper i en person, och hvad som i hvarje särskildt fall förlorats, det har jag i henne förlorat. Mina ögons fägnad, min själs inspiration har blifvit tagen ifrån mig, och vi skola nu lägga allt, som återstår af henne, i grafven. Jag har stått här och sett ända ned i bottnen af den och sökt räkna efter huru länge det kan dröja, innan man skall taga och lägga mig vid hennes sida, och min bön till Gud har varit, att hvarje återstående timme af mitt lif må göra mig mera redo att förena mig med henne i döden – nej, att gå och möta henne i de lefvandes land.
Men, kamrater, mitt hjärta är också fullt af tacksamhet, öfversvallande tacksamhet som kommer mig att glömma min sorg, då jag tänker på att dödsskuggornas långa dal är genomvandrad och att hon ur den mörka tunneln trädt fram i det klara dagsljuset. Döden kom till henne med alla sina fasor och stod i långa två år och nio månader med lyftad lie öfver henne. Åter och åter steg hon ned till flodens strand för att, såsom han trodde, taga emot de sista hugget, men hvarje gång återvände hon till lifvet. Ära vare Gud, hon skall aldrig mera se liemannen – hon är mer än segervinnare öfver den sista fienden.
Döden kom och tog henne bort från hennes älskade arbete. Hon älskade striden. Hennes stora sorg in i det sista var: ’Jag kan icke vara hos er, när molnen hopa sig, när vänner svika och när sorger brusa fram öfver er. Då kan jag icke längre vara hos er och slå mina armar om er hals och uppmuntra er att gå framåt’.
Men hon gick bort för att hjälpa oss. Hon lofvade mig många gånger, att hvad hon kunde uträtta för oss i den himmelska staden, det skulle hon göra. Dalen var mörk för henne, ty hon måste slita sitt hjärta ifrån så många, som hon högt älskade. Om och om igen sade hon: ’Min kärlek har djupa rötter’. Men de måste ryckas upp. Hon offrade oss, den ene efter den andre.
I eftermiddag har mitt hjärta varit fullt af tacksamhet, emedan hennes själ nu är hos Jesus. Hon kunde lida djupt
