och fröjdas lika djupt, och i eftermiddag är hennes hjärta öfverfullt af glädje.
Mitt hjärta tackar Herren äfven därför att han för så lång tid lånade mig en sådan skatt. Jag har tänkt, att om jag skulle påpeka tre af hennes mest utmärkande egenskaper, så skulle jag för det första säga: hon var god. Hon var tvagen i Lammets blod. Intill sista ögonblicket var hennes vitnesbörd: ’En syndare, frälst af nåd’. Hon hatade af hela hjärtat skrymteri och skenhelighet.
För det andra: hon var kärleksfull. Hela hennes själ var full af ömt och djupt deltagande. Jag kom just i dag att tänka på att hon under sitt lif led mera genom sitt medlidande för de stackars stumma djuren, än många teologie doktorer för hela den vida världen af lidande syndare. O, huru hon älskade de lidande och fattige, huru hon gjorde deras nöd till sin!
Och för det tredje: hon var en krigare. Hon älskade striden. Hon var icke den, som sade til andra: ’Gå’, utan: ’Här är jag. Låt mig gå!’ Och då det behöfdes, ropade hon: ’Jag vill gå’. Jag såg henne aldrig draga sig undan, förrän hennes stackars kropp tvingade henne att gå afsides.
Ännu en tanke fyller mitt hjärta med lof och pris — att hon inspirerat så många att vandra i hennes fotspår.
Mina kamrater, jag går för att möta henne. Jag har aldrig under dessa fyratio år begifvit mig ut på någon af mina missionsresor utan att jag längtat att vara hemma igen, och jag har räknat de veckor, dagar och timmar, hvilka skulle föra mig tillbaka till hennes sida. Då hon rest bort från mig, har det varit alldeles samma förhållande. Och nu har hon lämnat mig för sista gången. Hvad återstår då för mig att göra? Icke att räkna de veckor, dagar eller timmar, som skola förflyta, tills vi åter mötas, ty jag vet icke hvad morgondagen bär i sitt sköte, jag vet icke ens hvad nästa timme skall föra med sig. Min sak är helt enkelt att använda dessa veckor, dagar och timmar, och under vandringen hugsvala mitt stackars hjärta med den tanken, att, när jag enligt Guds vilja tjänat min Kristus och
