mitt släkte — hvilket jag denna stund lofvar att göra till sista blodsdroppen — hon skall hälsa mig välkommen till himmelen! Gud välsigne eder alla! Amen!»
En af Londons största dagliga tidningar yttrar sig på följande sätt om den hyllning Generalen gaf sin aflidna stridskamrat:
»Det var en gripande syn, när den höge, reslige Generalen i den inbrytande skymningen trädde fram, för att för sina kamrater omtala den förlust, som han, deras chef, lidit. Han talade manligt, beslutsamt och utan ett spår af tillgjordhet. Icke en skymt af 'teatereffekt' störde värdigheten i hans anförande. Han talade såsom en soldat, som bemästrat sin rörelse, utan ansträngning och rakt från hjärtat. Få hustrur, som i fyratio år varit sina mäns tröst, ha fått en så glödande gärd af ärligt pris. Det är icke svårt att säga hvarifrån Frälsningsarmén hämtat sin styrka, sitt mod, sin otämjeliga energi och sin orubbliga blick på målet: att höra och se general Booth kommer en att till en stor del förstå Frälsningsarméns framgång».
Sedan folkets frammumlade böner och välsignelser dött bort, framträdde Stabschefen. Hans anletsdrag buro spår af våldsam smärta, och hans röst darrade af ännu våldsammare rörelse, när han, knappast mäktig att behärska sig, framsade följande ord, som mening efter mening upprepades af oss alla:
»Välsignade Herre — vi lofva högtidligt — här bredvid denna öppna graf — och inför hvarandra — att vi skola vara trogna vår sak — och tappra i din tjänst — att vi skola ägna oss åt det höga värfvet att rädda själar — att vi skola vara trogna dig — trogna hvarandra — och trogna en döende värld — tills vi möta vår älskade moder — på uppståndelsens morgon. Amen.»
