in i ett rum, för att se liket af en liten bror som dött. Då hon talar om denna händelse, säger hon:
»Jag måste ha varit mycket liten då, knappast mer än två år gammal. Men jag kan ännu idag minnas den känsla af bäfvan och högtidlighet, som åsynen af döden ingaf mitt barnasinne. Den känsla, som detta tillfälle väckte till lif, lefver ännu kvar i min själ. Jag är öfvertygad om att många föräldrar underskatta barns förmåga att bibehålla de intryck, som de mottagit i sina tidigaste år».
Catherine Booth fick åtminstone af denna tilldragelse ett intryck för lifvet; men hon hade också ett ovanligt godt minne.
Ehuru Catherines barndom fick en ganska allvarlig prägel genom hennes svaga hälsa, var dock lifvet i hemmet tillräckligt ljust och naturligt för att göra tillvaron till en ständig fröjd för henne. Hennes moder var på samma gång hennes vän, kamrat och lärarinna. Catherine visste icke hvad det ville säga att vara instängd i en barnkammare, där så många barn lämnas icke blott åt sin sköterskas okunnighet, utan ofta också åt hennes försumlighet, och där de utan någons hjälp få bry sina hjärnor med lifvets »hvarför».
Af egen erfarenhet vet jag, att barnasinnet redan mycket tidigt börjar fråga sig hvem som gjort denna stora värld, hvem som hängt upp dessa ljus på himlahvalfvet, och som lysa in i barnkammaren, där den lille ligger vaken och undrar och undrar. Lyckligt det barn, som likt Catherine Booth har en öm moder som kan tolka barnets tysta undran och uppenbara för det unga hjärtat Guds godhet
