och faderskärlek. En sådan moder hade Catherine, och därför var världen härlig för henne. Hon älskade dess blå himmel, hon älskade de blomsterströdda fälten och de rullande vågorna vid hafsstranden, och hon tillbad den, som skapat allt detta, ehuru hon ännu icke kände honom.
Catherine Booth tyckte alltid om blommor. Hon älskade dem redan som barn, och hon bibehöll denna sin första kärlek in i det sista. Under hennes sista dagar, då hon låg och väntade på dödsängeln, blandades blomdoft i den stickande lukten af den medicin hon använde för att döfva de plågor kräftan förorsakade. Blommor talade alltid till hennes själ, och då någon gaf henne sådana, brukade hon ofta upprepa Mästarens ord: »Skåden liljorna på marken! De så icke, ej häller spinna. Och dock säger jag eder, Salomo i all sin härlighet var ej så klädd som en af dem». Detta var stundom hennes milda sätt att tillrättavisa mig, då jag i min ifver ville gå Gud i förväg, i stället för att följa honom i tro.
Naturen i alla dess former hade en särskild dragningskraft för henne. Under senare delen af hennes lif var det den största vederkvickelse för hennes kropp och sinne att vandra utmed den djupt inskurna engelska kusten och se på de rullande vågorna eller betrakta det blå himlahvalfvet eller inandas doften från de stora ängarne, där hennes favoritblommor stucko fram bland gräs och ormbunkar och lyfte sina hufvud mot himlen.
