icke till exempel den åtskilnad hon gör mellan sann och falsk kärlek i följande utdrag ur ett af hennes offentliga föredrag!
»Falsk kärlek ryggar tillbaka för motstånd. Den kan
icke uthärda förföljelse. Se här ett kännetecken på den,
som aldrig slår fel: den står alltid på den segrande partens
sida — det vill säga på dens sida, som tycks segra härnere,
icke på dens, som till slut skall segra. Då Sanningen sitter
på tronen med kronan på hufvudet, är denna falska kärlek
den mest högröstade och ifriga att frambära sin hyllning;
men när Sanningens kläder släpas i smutsen och hennes
anhängare äro få, svaga och fattiga, då må Jesus Kristus
själf se sig om. Jag tänker ibland, då jag hör detta ropande
och skriande om Guds ära och religionens helgd, att jag
skulle vilja se några af dessa helgon sittande vid Jesu sida
på palatsets gård, omgifven af de råa, begabbande
soldaterna. Jag skulle då vilja se deras nitälskan för Guds ära,
när den kommer i kollision med deras egen ära. De äro
underbart nitiska, då deras egen ära och Guds ära
sammanfalla. Men när den larmande folkhopen följer honom i
hälarne och ropar: ’Bort med honom! Korsfäst honom!
Korsfäst honom!’, då må han själf se till sin ära, medan de taga
vara på sin egen.»
Hennes metod att bereda sig för sina föredrag var
mycket enkel. Hon sade mig en gång, att hon gjorde på
samma sätt som Finney: hon fylde sitt hufvud och sitt
hjärta med sitt ämne och utgöt det sedan öfver sina åhörare.
Hon anmärkte en gång: »Jag kan reda mig utan att ha
hufvudpunkterna antecknade, då jag har inspiration; men
när jag icke är inspirerad äro de bra att tillgripa, och jag
har då den tillfredställelsen att känna att jag, om jag icke
talat med vanlig kraft och värme, dock tillfredställt mitt
samvete och rätt delat sanningens ord». Denna omständighet
förklarar enligt min mening till stor del den förunderliga
klarhet hon alltid ådagalade i sina föredrag och det ljus
