Booth med all ifver skulle rikta sin uppmärksamhet på denna dagens brännande fråga. Men hon var lika mycket intresserad af alla andra frågor, som afsågo folkets välfärd.
»När jag var tolf år gammal, hade jag mina egna politiska åsikter, och jag brukade, tvärs öfver tébordet, försvara dem mot min far. Bland andra saker, som vi diskuterade, var katolikernas ’Emancipations Bill’ (en lag, som gaf katolikerna lika rättigheter med protestanterna). Min fader gillade denna lag, då jag däremot var en motståndare till den, förklarande, att katolikerna — genom det sätt, hvarpå de ständigt missbrukat all politisk makt, visat sig vara ovärdiga densamma.»
»Jag stod alltid på folkets sida. Jag önskade ingenting så ifrigt, som att se de fattiga och lidande lyckliggjorda.»
Hon fortsätter, och dessa ord borde skrifvas i guld:
»Om jag tillfrågades hvilka de karaktärsdrag äro, som hjälpt mig bäst genom lifvet, så skulle jag i ett af de främsta rummen nämna den känsla af ansvar, som jag från mina tidigaste år erfarit gentemot hvar och en, som på något sätt kommit under mitt inflytande. Det faktum, att man icke höll mig ansvarig, fritog mig alldeles icke härifrån. ’Hvarför oroa dig? Det är icke din sak’, säga vänner ännu i dag till mig. ’Men huru kan jag låta bli att oroa mig’, svarar jag, ’då jag ser folk fara vilse? Jag måste säga de stackars människorna huru de skola bära sig åt för att komma till rätta’.»
Detta var icke blott ord. Detta drag i fru Booths karaktär framträdde såväl i hennes tidigare som senare lif på tusen olika sätt. En liten illustration skall säkerligen intressera läsaren.
