Det hände sig en dag, då lilla Catherine var ute och roade sig med att slå tunnband, att hon fick se en folkskara, samlad kring en drucken man som en polis just förde till polisstationen. Snabb som tanken uppfattade hon den stackars mannens ensamma och öfvergifna ställning, och springande af alla krafter, stälde hon sig vid fångens sida. Ehuru hon ej kunde säga någonting till honom, kom hon honom dock att känna, att det i folkmassan fanns åtminstone en, som sympatiserade med honom. Förgäfves gjorde folkhopen narr af henne; förgäfves försökte gatpojkarne med hård hand knuffa henne åt sidan: hon följde honom troget och gjorde till sin egen den vanära och den sorg han måste erfara. I sanning ett härligt sätt att bevisa de förlorade kärlek.
Huru ofta har jag icke i norra Englands folkuppfylda städer sett samma handling utföras af modiga unga kvinnor, andliga barn till henne, som åratal förut genom exemplets starka makt visade dem sättet att föra drinkare till Gud. Huru uppfinningsrik kärleken är!
Det förefaller mig, som om hon gripits af vår Frälsares känslor till röfvaren på korset, då hon gjorde sig till den ensamme brottslingens följeslagare på Bostons gator.
För några månader sedan satte jag »Catherine Booths lif» i handen på en framstående holländsk författarinna. Kort därefter skref hon till min
