lärjungar till största delen voro frälsta barn. Catherines skoltid tycks ha varit ganska allvarlig. I stället för att endast sträfva efter att utmärka sig själf, använde hon en god del af sin tid till att hjälpa de kamrater, som hade svårt att reda sig. Hon förvärfvade sin lärarinnas förtroende och fick tjänstgöra som monitör. Hon var aldrig lat, och i stället för att använda sin fritid till lekar, hvartill hvarken hennes lynne eller hälsa lockade henne, använde hon den till studier.
Historia var — såsom man kan vänta af en natur, hvilken intresserade sig för karaktärer och allt lefvande — hennes älsklingsämne. Mest älskade hon dem, som gjort något stort för sina medmänniskor.
»Napoleon afskydde jag af hela hjärtat, emedan han tycktes mig vara den själfviska ärelystnaden personifierad. Jag kunde aldrig upptäcka något bevis på att han sökt göra sitt eget land något godt, långt mindre något af de land han eröfrat med svärdslag. Jag kunde ej låta bli att jämföra honom med Julius Cesar, som, ehuru han enligt min mening ingalunda var någon tilldragande karaktär, dock hade en allvarlig önskan att gagna de folk han besegrat. Hans ansträngningar för deras civilisation och de lagar och den samhällsordning han gaf dem, tycktes mig ursäkta hans blodiga krig och de förluster af lif och egendom som de förde med sig. Han tycktes mig eftersträfva sitt lands bästa och icke blott sin egen ära.»
Dessa hennes uttalanden skola säkerligen uppskattas af svenska läsare, då de jämföra dem med hvad Gustaf Vasa uträttat för sitt land och folk.
En svaghet i ryggraden, en åkomma, som gått i arf till flere af hennes barn, hindrade Catherine