att fortsätta sina studier i skolan, och hon måste återvända hem för att tillbringa långa månader på sjukbädden. Man kan få en föreställning om hennes sinnesart och hennes energi, då man ser henne tillbringa de stunder, då hon ej ansattes för hårdt af smärtorna, med att studera och smälta sådana arbeten som Butlers analogi, Wesleys teologi, Fletchers böcker om antinomianism och helighet, Mosheims och Neanders kristna kyrkans historia. Här på denna sjukbädd lades utan tvifvel grunden till det logiska framställningssätt och det djupa vetande som utmärkte hennes föredrag och predikningar under hennes senare lif, och som tjusade rik och fattig genom sin skärpa, sin klarhet och sin sköna form. Hennes omdöme om böcker är lika intressant som sant, och lika träffande för vår tid som hennes. Så säger hon t. ex.:
»Kristens resa hade jag med stort intresse läst långt förut, men till och med då kunde jag ej annat än känna en stark motvilja för de kalvinistiska tendenser, som framskymta här och där».
»En annan bok, som jag omsorgsfullt studerade, var Newtons arbete om profetian. Sedan jag förgäfves sökt förena de olika tolkningarna, hvar och en understödd af sitt skriftställe, minnes jag huru jag helt bestämdt förklarade, att då så många lärda och visa män icke kommo öfverens om saken, så var det oförståndigt af mig att försöka komma till bättre resultat. Jag ansåg, att jag skulle täckas Gud bättre genom att söka bereda människor på Kristi ankomst, än genom att bestämma tiden för densamma. Vid denna åsikt har jag förblifvit allt sedan dess.»
