mig så långt som min styrka tillät, ja, ofta öfver grannlagenhetens gränser, men härvidlag erfor jag sanningen af orden:
»Om mitt nit ej blefve matt,
om jag gräte dag och natt,
det min synd ej sona kan»
Jag visste därjämte, att hjärtat är ett ’argt och illfundigt ting’, och jag fruktade högeligen att bedraga mig själf. Jag kom också ihåg åtskilliga tillfällen under min skoltid, då jag låtit mitt häftiga lynne brusa ut. Men jag kunde ej erinra mig någon särskild tid eller plats, då jag bestämdt gripit tag om Guds löften och begärt syndernas förlåtelse då och där och mottagit den Helige Andes vitnesbörd, att jag blifvit Guds barn och himmelrikets arfvinge. . . . . Det tycktes mig oförnuftigt att antaga, att jag kunde vara frälst och dock icke veta om det. I alla händelser, kunde jag icke tillåta mig att längre vara i tvifvel om denna sak. . .
Jag kan aldrig glömma den ångestfulla tid jag nu upplefde. Jag brukade gå fram och tillbaka i mitt rum till kl. två på nätterna, och då jag alldeles uttröttad lade mig ner att sofva, brukade jag stoppa min bibel och min sångbok under hufvudkudden, under bön till Gud att jag skulle uppvakna med visshet om frälsning. En morgon, då jag öppnade min sångbok, föllo mina ögon på orden:
’Min Gud, huru saligt att helt vara din!
O, hvad sällhet att veta, att Jesus är min!’
Tjogtals gånger hade jag läst och sjungit dessa ord, men nu trängde de in i djupet af min själ med en makt och ett ljus, som aldrig tillförne. Det var nu lika omöjligt för mig att tvifla, som det förut hade varit att tro. Förut hade icke alla bibelns löften kunnat förmå mig att tro; nu kunde ej alla helvetets djäflar förmå mig att tvifla. Nu hoppades jag icke längre, att jag var frälst. Jag var säker därpå. Förvissning om frälsning öfversvämmade och fylde
