blefvo frälsta. Hennes praktiska sinne och hennes älskande hjärta visa sig båda i följande utdrag ur hennes dagbok:
»Jag kan minnas huru jag just vid denna tid lämnade kapellet med tungt hjärta, bedröfvad öfver att icke större praktiska resultat vunnos. Jag kunde ofta se, att människorna fått ett mäktigt intryck, att deras samveten blifvit väckta och deras förstånd upplyst. Många af dem stodo säkerligen inför ett afgörande. Och då, i det kritiska ögonblicket, då enligt min mening all kraft borde uppbjudits för att hjälpa dem att handla efter det ljus de hade och där och då lämna sina hjärtan åt Gud, uteslöts antingen bönemötet, eller leddes det på ett så lamt sätt, att i regel tillfället gick förloradt, folket strömmade ut, och få, eller inga synliga resultat vunnos».
Huru ofta ha vi icke erfarit samma känslor, icke blott i Wesleyanska kyrkan, utan i Englands kyrka, i svenska statskyrkan, i andra lutherska kyrkor och i missionshus! Och huru ofta ha vi icke blifvit bjudna den falska trösten: »Vi skola se frukten i evigheten». Ja, i sanning! Mången ordets tjänare skall på domens stora dag stå ansikte mot ansikte med deras själar, hvilkas blod, låder vid hans kläder.
Huru mycket förlora vi icke genom vår försumlighet att icke troget följa efter själarne, tills de gifva sig åt Gud! Om de fly oss, så är det blott därför att de blygas. Deras skratt är endast ett oroligt samvetets försök att dölja sig. Om just denna sak yttrar sig Catherine Booth senare, och jag anför hennes ord, emedan de äro så fulla af
