sanning och innehålla så allvarliga varningar för alla Guds arbetare:
»Jag längtade vid sådana tillfällen efter något medel att komma åt församlingen på ett direkt och personligt sätt. Jag kände mig saker på att skälet till detta lama tillvägagående från predikanternas sida var att söka i deras fruktan att förlora sitt anseende och sina åhörares vänskap. Och dock kunde jag se, att denna vänskap icke räckte länge ens i denna världen, för att icke säga något om den tillkommande. Ty jag var redan då fullkomligt öfvertygad om, och min erfarenhet har rättfärdigat detta, att om predikanterna handlat troget mot själarne, så skulle de (predikanterna), på samma gång som de måhända förlorat några enstaka, blifvit andliga fäder till skaror af själar, hvilkas kärlek, sympati och hängifvenhet skulle gifvit dem en rik ersättning för hvad de tilläventyrs förlorat».
Det är mycket uppmuntrande för de Guds
tjänare, som ha en svag hälsa, att i den
oregelbundna dagbok vi ha från denna tid, läsa om de strider
fru Booth i sin ungdom hade att utkämpa mot sin
sjuklighet. Hon skrifver:
»Mr. Stevens, min nye läkare, kom till mig. Han är en mycket hygglig man och predikar stundom i vår församling. Han undersökte mitt bröst och förklarade, att min vänstra lunga är angripen. Jag är viss på, att om det länder till Guds ära och mitt bästa, så skall Herren välsigna den behandling doktorn föreskrifvit».
Hur nedslående hennes svaga hälsotillstånd måste ha verkat på henne, finna vi af följande ord,
