Hvilken hustru hon var! Hvilken vis rådgifvare, hvilken öm vän, hvilken trogen kamrat, hvilken kärleksfull moder, hvilken varm och rik natur! En kvinna med hjärta och förstånd, djupt religiös och andlig. Skola vi någonsin se hennes like igen? Om henne kunde hennes man säga: »Den, som känt henne, har fått ett ädelt exempel».
Jag hörde en gång Generalen — under det hans blick dröjde långt i fjärran och handen lekte med tofsen på en stol för att dölja hans rörelse — säga:
»Hon var en verklig kvinna. Hon kunde vända sina händer till hvad som hälst. Hon kunde gå ned i köket och visa tjänsteflickan huru denna skulle tillaga en rätt, som vi alla tyckte om. Hon kunde upptäcka hvad felet med vattenledningen var, eller öfvervaka en slarfvig handtverkare, som gjorde reparationer i huset. Lika hastigt kunde hon lämna alla husliga omsorger för att vältaligt och skickligt yttra sig i dagens största sociala och andliga frågor, eller gå åstad för att hålla ett föredrag utan någon som hälst fruktan, för den händelse dagens mest framstående personer skulle befinna sig bland hennes åhörare, anseende det helt naturligt, att de skulle lyssna till evangelii sanningar och varningar, dem hon frambar med så mycken kraft».
Ej underligt då, att hennes man sade det han skulle begrafva »sina ögons fröjd och sin själs inspiration» den där minnesvärda oktoberdagen för åtta år sedan, då grafven väntade på hennes stoft.
